Vad är det egentligen som pågår när Gregor Samsa en morgon
vaknar och upptäcker att han förvandlats till en insekt? Det är uppenbart att
förvandlingen i Kafkas novell sker på flera metaforiska nivåer. Man kan läsa in
en depression eller psykos i en familj, det moderna projektets groteska
fixering vid nytta och ändamålsenlighet utan ändamål, eller existentiella
frågeställningar om mening i en meningslös tid. I förordet till boken ”Kafka –
toward a minor literature” konstaterar Réda Bensmaïa att Walter Benjamin liksom
Gilles Deleuze och Félix Guattari varnar för att reducera Kafkas text genom
psykologiserande tolkningar som placerar Kafka ”i barnkammaren med mamma och
pappa” eller metafysiska läsningar som förvandlar all mening till abstrakt
spekulation. Man kan istället fråga sig vad det är Kafka vill få oss att erfara, inte
bara läsa eller tolka. Det finns något hos Kafka som ska rubba läsaren, texten
har en subversiv potential som omintetgörs i ett dechiffrerande tolkningsarbete
där det okända hela tiden återförs till det kända. I texten händer även något annat
än det får plats inom dessa tolkningar, något som ligger utanför språket. Det
är dessa aspekter som Carl Knifs iscensättning på svenska teatern lyfter fram.
I Jacques Lacans psykoanalys träder även denna dimension av
den mänskliga erfarenheten fram i form av begreppet ”det reala”. Det reala kan
dels beskrivas som den fragmenterade kroppen och den kaotiska upplevelsen som
föregår inträdet i den imaginära ordningen genom speglingen. Då barnet i
speglingen får syn på sig själv och antar, identifierar sig med, denna bild,
kan det uppleva en autonomi som det i verkligheten inte ännu har tillgång till.
Triumfen över den styckade kroppens verklighet tas alltså ut i förskott och
bilden blir ett idealjag, laddat med narcissistiskt libido. Samtidigt alieneras
barnet genom att anta denna gestalt, eftersom vi endast kan få syn på oss
själva genom en förmedlad bild som aldrig kan vara identisk med själva
subjektet. Den styckade kroppens verklighet försvinner inte bakom denna bild
utan finns alltid kvar som ett slags sår i den mänskliga erfarenheten. Detta
kan även jämföras med Melanie Kleins teorier om den paranoid-schizoida
positionen där kroppen och perceptionerna framstår som lösa delobjekt, som till
sina valenser är spjälkta mellan lust- och ångestupplevelser. Denna position
präglas av ett kroppens tal, i vilket affekterna inte är avgränsade
intrapsykiska entiteter utan relationella fenomen.
Det reala i form av den fragmenterade kroppens kaotiska
verklighet bortom den idealiserade och alienerande jagbilden träder fram genom
hela föreställningen. Familjen rör sig med knyckiga, tvångsmässiga, upprepade
rörelser, påminnande om dockor eller robotar. I början av pjäsen, innan Gregors
förvandling sker, ser vi dem röra sig på detta sätt i synkroniserade
rörelsesekvenser, till ljudet av klockors obarmhärtiga tickande. Det är
uppenbart att även om förvandlingen till synes sker oväntat och plötsligt så
föregås den av något: ett system, en kollektivitet, som fungerar enligt givna
rigida mönster och en egen inneboende logik. Gregor isoleras under denna scen
småningom från de koreografiska serierna som bildar familjens system och kastas
in i förvandlingen, ett skräckinjagande uppvaknande till en ny slags kropp,
vars delar och produkter han är helt främmande för. På sätt och vis blir
sinnena nu synliga för honom för första gången; han är hungrig, sömnig, kan
plötsligt höra hur de andras tänder tuggar maten, tycker rummet ser annorlunda
ut än förr. Jagets illusion av autonomi och koherens blir avslöjad som just en
illusion, med Lacans ord en fantasi med hjälp av vilken vi flyr in i
verkligheten för att slippa konfronteras med tillvarons reala traumatiska
kärna. Man kan säga att Gregor blir
kastad in i detta reala bortom verklighetsfantasin. Men den reala kroppen kan
anas hela tiden även hos den övriga familjen i pjäsen, den bryter igenom även i
de symmetrier som bildar det kollektiva systemet. Ibland tycks handens rörelse
i en koreografi helt löskopplad från resten av kroppen, som om den agerade av
egen kraft. Skådespelarnas ansikten förvrids i grimaser och är däremellan
nollställda. Mimiken avslöjar känslouttrycken för vad de är, flytande fragment
av något okänt och strukturella effekter av ideologiska system, inte uttryck
för jagets autenticitet. Gregor blir småningom mycket oönskad som en bärare av
detta avslöjande, som varken kan botas eller disciplineras bort, läkaren och
låssmeden är till ingen nytta. När Gregor kommer ut ur sitt rum konfronteras
alla med ”det”. Modern blir paralyserad, prokuristen springer ut i
trappuppgången och ropar ”Hu!”, fadern attackerar Gregor med en käpp tills han
blödande drar sig tillbaka. Det moderna subjektet vill tränga igenom materien,
titta in, veta, men det står inte ut med att se:
”På morgonen när dörrarna var
låsta hade alla velat komma in till honom, nu när han själv öppnat den ena
dörren och den andra tydligen öppnats under dagen var det ingen som kom längre,
och dessutom satt nycklarna på utsidan.” (s. 26)
Men det reala är inte synonymt bara med den levda kroppen
bortom jaget. Det reala är i Lacans teori också det omöjliga, det som vi inte
kan närma oss i språket. För att kunna tala måste subjektet underkasta sig den
symboliska ordningen och dess signifianter. Genom språket möjliggörs en
symbolisk kontroll över det som tidigare verkat kaotiskt och ohanterbart.
Samtidigt går något också förlorat vid inträdet i det symboliska; subjektet alieneras
oåterkalleligen från den oförmedlade upplevelsen av världen, från och med nu
tvingas erfarenheten in i det symboliskas strukturer. Med Lacans ord: ”således visar sig symbolen först som ett
mord på tinget, och denna död konstituerar begärets förevigande i subjektet”
(Lacan 1989, s. 155). Men språket kan aldrig helt uttrycka eller nå det reala i
den mänskliga existensen. Subjektet återvänder därför gång på gång till det
reala och försöker ständigt närma sig det genom nya fantasmer och
symboliseringar. Man kan säga att språket ständigt kretsar kring ett tomrum, en
brist, det reala såret. Symptomet kan ses som ett återkommande försök att
”tala” om det reala i subjektets erfarenhet. Därmed är upprepningen den form
genom vilken det reala manifesterar sig, såsom traumat och symptomet. I pjäsen
ser vi ständigt denna form av tvångsmässiga upprepningar både i rörelser och i
talet; ”Ja jag tänkte väl det, ja jag tänkte väl det, ja jag tänkte väl det”
mässar herr Samsa. Fru Samsa radar lavendelkvistar i en burk, plockar sedan upp
dem och radar i dem igen. Upprepningarna blir allt häftigare, mer maniska och
kaotiska ju längre pjäsen framskrider. Den till en början symmetriska
kollektiva upprepningen ersätts av familjemedlemmarnas egna personliga
helveten, där de sluter sig kring sina egna symptom i vilda spasmer. Både
skådespelarnas kroppar och repliker återvänder gång på gång till samma punkt,
något som inte kan utsägas.
Det reala kan även jämföras med ”tinget i sig”, som vi
aldrig kan närma oss oförmedlat. Resultatet av förvandlingen uttrycks på ett
genialt sätt i pjäsen genom att låta Gregor krypa omkring intrasslad i en stol.
Han blir ett med väggarna, fönstren, sängen, manövrerar dem med ny kraft och
frenesi som förlängningar av kroppen. Han går så att säga in i tingens rike.
Familjemedlemmarna börjar kalla honom ”det där därinne”. I novellen eskaleras
detta när tre hyresgäster flyttar in. Då dessa inte tolererar någon smuts,
måste alla överblivna, malplacerade och smutsiga föremål, liksom sophinken,
ställas in i Gregors rum. Han blir också själv allt mer lik en avfallshög,
gränserna för hans kropp blir otydliga, det ruttna äpplet som fadern kastat på
honom sitter kvar i hans rygg och han släpar runt på hår och matrester. De
obekväma tingen, smutsen, allt det som hotar gränsen mellan inre och yttre, jag
och inte-jag är på sätt och vis synonymt med Gregors gestalt. Han blir vad Julia
Kristeva kallar abjektet. Abjektet är det som stöts bort, det orena, det
ambivalenta. Johan Ragnarsson beskriver i sin avhandling att det inte är själva
smutsen som får oss att känna avsky, utan det faktum att abjektet visar på den
symboliska ordningens och lagens bräcklighet och invaderar jagets gränser genom
att vara både-och, liksom liket eller kadavret är både något dött och något
levande. Abjektet visar på tinget som det ultimat meningslösa, den punkt där
mening rasar samman. Den vämjelse Gregor fyller de andra med blir till sist
outhärdlig och åsynen av honom när han en sista gång kryper ut ur rummet för
att lyssna till Gretes fiolspel leder till att Grete föreslår att han måste
bort. Det där därinne, odjuret, tycks förfölja dem, han hotar att ta över hela
våningen och invadera dem alla. När han kryper tillbaka in i rummet låses dörren
bakom honom, och han drar sitt sista andetag. Genom döden blir han slutligen
ett med tinget. Och det reala är även enligt Lacan till sin yttersta konsekvens
synonymt med just döden, den yttersta gränsen för subjektet.
Av någon anledning tycks pjäsen mer optimistisk i sin syn på
Gregor och hans öde än vad novellen i sig uttrycker, kanske för att man låter Gregors
och Gretes relation framstå som mindre ambivalent än i novellen. Genom att göra
även Grete till en berättarröst konstrueras en slags ödesgemenskap för syskonen
och de när en gemensam fantasi om att fly tillsammans. I slutet av pjäsen när
Gregor är borta fantiserar Grete om att hon tyckt sig se honom i ett fönster. Familjen
ger sig till slut ut på en utflykt och föräldrarna sitter och betraktar Gretes
unga och spänstiga kropp och gör upp planer för hennes framtid. De har gjort
sig av med den obehagliga påminnelsen om det realas traumatiska kaos, och koreografierna
övergår nu till ett harmoniskt gungande fram och tillbaka, vilket samtidigt
antyder att de befinner sig i spårvagnen, på väg framåt. Deras situation ter
sig plötsligt mer hoppfull, även om ingen egentlig förändring skett utöver att
Gregor nu är borta. Men det reala är som bekant det som alltid återvänder. Jag
lämnar teatersalongen med en oro i kroppen och en kuslig känsla av att ”det där
därinne” inte är så lätt att skaka av sig.
Litteratur:
Deleuze, G.,
Guattari, F. (1986). Kafka: toward a minor literature. Övers. Dana Polan. Minneapolis:
University of Minnesota Press.
Kafka, F.
(2015). Förvandlingen. Översättning och efterord av Hans Blomqvist och
Erik Ågren. Lund: Bakhåll.
Klein, M. (1946). Notes on some schizoid mechanisms. I J. Mitchell (Red.), The
Selected Melanie Klein. (s. 175–200).
Kristeva, J. (1991). Fasans makt.
En essä om abjektionen. Göteborg: Daidalos.
Ragnarsson, J. (2000). Om kropp
och självskärande. Göteborgs universitet: psykologiska institutionen
Lacan, J. (1989). Spegelstadiet som utformare av jagets
funktion sådan den visar sig för oss i den psykoanalytiska erfarenheten. I
boken I. Matthis (red.), Ecrits.
Spegelstadiet och andra skrifter, (s. 27-36). Stockholm: Natur och
Kultur
Lacan, J. (1989). Talets och
språkets funktion och fält i psykoanalysen. I boken I. Matthis (red.),
Ecrits. Spegelstadiet och andra
skrifter, (s. 60-163). Stockholm: Natur och Kultur
