Denna ”kultfilm om en kult” berättar historien om hur den
troende poliskonstapeln Howie ensam åker till ett isolerat ösamhälle för att
leta efter en ung flicka som någon anmält försvunnen. Då han letar efter
flickan upptäcker han att öns invånare är medlemmar i en slags sekt som
återupptagit uråldriga hedniska riter, och hans försök att i den kristna
moralens namn civilisera öborna blir allt mer desperata. Under sin kamp för att
hindra flickan från att offras i den offerritual som han inser att kommer att äga
rum undgår han att inse att han själv är det människooffer som öborna har
utsett. I många recensioner fäster man främst uppmärksamhet vid hur regissören
lyckas bygga upp spänningen i filmen genom att låta tittaren känna ett gradvis
tilltagande obehag i och med att polisen konfronteras med ett kollektiv som ter
sig allt mer slutet och samtidigt hotande. Howie har ibland även setts som en
kristusgestalt, som genomgår ett slags ”kristen resa” genom olika prövningar
för att slutligen bli martyr. Även om det råder delade meningar om filmens förtjänster,
har den ändå en komplex symbolik som öppnar för många läsningar.
I en psykoanalytisk läsning blir polisen, Howie, på sätt och
vis en analysand på en yttre såväl som inre resa mot hemska insikter om sig
själv och den mänskliga naturen. Enligt Gullatz (2006) kan man förstå skräcken
som filmen väcker genom Freuds beskrivning av det kusliga (uncanny,
unheimliche) som en konfrontation med en bortträngd önskan, som man endast
omedvetet känner igen. Howie, som på många sätt kan ses som en illustration av
den sociala karaktären under moderniteten med sitt stränga överjag,
konfronteras alltså genom hedningarnas sexuella ritualer med sina egna
bortträngda drifter som hotar den psykiska homeostasen. Här är det just det
okontrollerbara, irrationella och det magiska tänkandet som inte har någon
plats i det moderna som återkommer med full kraft och skapar upplevelsen av
kuslighet hos protagonisten och även hos tittaren. Den sociala ordningen och
det subjekt som konstitueras inom ramen för den skapar samtidigt ett abjekt,
det som stöts ut. Abjektet är både jag och inte-jag, det hotar självets gräns
och framkallar därför fasa – t.ex. det ruttnande liket. Abjektet är något som
stör rådande identiteter, system och ordningar. Ritualens uppgift är att konstitutera
det fullt utvecklade subjektets förhållande till både det heliga (det hela,
entydiga) och det abjekta, utstötta. Den moderna, fallocentriska kulturens
abjekt är som Julia Kristeva konstaterat ofta förknippat med kvinnokroppen,
särskilt moderskroppen. T.ex. Creed (1993) menar att många skräckfilmer bygger
på just skräcken för det monstruöst feminina, som förknippas med kastration,
död och sexuell ambivalens. Därmed får det kusliga sin dynamik av just det
maskulina, avgränsade och positionella självets (Howie) konfrontation med det
tvetydiga, det ambivalenta och det kroppsliga som råder i den avbildade kulten.
I The Wicker Man får vi t.ex. se kultens ledare, Lord Summerisle, ha en dubbel
roll som både man och kvinna i samband med offerritualen, invånarna sparar
navelsträngar som hängs upp på de dödas gravar och i en scen används en hand
från ett lik som ljusstake. Mot allt detta kämpar Howie med sitt falliska kors,
som han reser som en besvärjelse mot dessa gränsinvaderande abjekt.
Gullatz jämför även filmens narrativ med Oidipusdramat;
bägge protagonisterna, Howie och Oidipus, tvingas att möta sitt öde just genom
det de försöker undvika. Howie känner dock inte till profetian om sitt öde
innan han själv har beseglat det; genom att han håller fast vid sitt celibat trots
försöken att förföra honom, förblir han den oskuld som öns symboliska ordning
har föreskrivit rollen som offer. Problematiken med det bortträngdas återkomst
kan därmed förstås inte bara som en tidigare önskan eller ångestreaktion som
återvänder som sådan, utan tvärtom som en process där det bortträngda äntligen får
en mening. Freud beskrev genom begreppet Nachträglichkeit just detta, att vi
endast kan tillskriva upplevelser betydelse i efterhand, och detta tänkande har
utvecklats ytterligare i den Lacanska psykoanalysen. Zizek (2001) skriver:
”Lacans svar på frågan om
varifrån det bortträngda återkommer är därför, paradoxalt nog: från framtiden.
Symptom är meningslösa spår, vars betydelse inte kan upptäckas, inte grävas
fram ur det förflutans djup, utan endast kan konstrueras retroaktivt genom det
sätt på vilken analysen frambringar en sanning, en symbolisk ram, som ger
symptomen deras plats och betydelse” (s. 66)
Således får Howies sexuella avhållsamhet, hans ambition och
hans aningslöshet en mening genom att han intar de symboliska positionerna som oskuld,
kung och narr, samtidigt som han själv alieneras och kastreras i relation till
sitt begär. Detta, menar Gullatz, är just vad det innebär att bli ett subjekt i
vilken symbolisk ordning som helst. I offerritualen tvingas Howie att se sig
själv som ett objekt med den Andras ögon. Därmed får hans begär, att hitta den
försvunna flickan, en dramatiskt annorlunda betydelse i och med att det han
slutligen hittar är sig själv.
Filmen kan samtidigt även läsas som en civilisationskritik i
och med kontrasten mellan den moderna, kapitalistiska, kristna världen som
representeras av Howie, och den förmoderna, hedniska världen och de ”gamla
gudarna” som ösamhället utgör. Framför allt synliggör filmen en klyfta mellan
det förmoderna som framför allt kollektivistiskt; i den hedniska religionen
ingår en fatalistisk syn på vars och ens skyldighet att foga sig i sitt öde för
att återställa ordningen i naturen. Gullatz konstaterar att offret helt enkelt är nödvändigt i en värld
där moral hänger ihop med uppfattningar om balans och återställande av balans. Howie å sin sida representerar det modernas
fokus på individen som fri aktör med individuella rättigheter. Det är synen på
den försvunna flickan som en individ med rätten till sitt liv och sin fysiska
integritet som driver ambitionen att stoppa offerritualen. Genom upplysningen
får individen och individens friheter nya betydelser, i och med att individen
så småningom ”uppbäddas” ur det traditionella samhällets kollektiva identiteter
och blir just en individ med ett förmodat inre liv, självkontroll och förmåga
att använda sitt förnuft. Howies självdisciplin och ramhistorien i form av den rationella, deduktivt logiska
polisutredningen manifesterar även detta. Howie åberopar rationaliteten som auktoritet
då han försöker argumentera och vädja till öbornas förnuft för att undgå sitt
öde:
”Your crops failed because your
strains failed. Fruit is not meant to be grown on this island, it’s against
nature. Well don’t you see that killing me isn’t going to bring back your
apples?”.
Vad vi ser här är den syntes av ett kristet idéhistoriskt
arv och upplysningsfilosofi som det moderna västerländska tänkandet grundar sig
på; genom att man under upplysningen ifrågasätter de absoluta religiösa
auktoriteterna får man en naturgiven moral, som grundar sig på det kristna
tankegodset. Synen på vad som är naturligt och vad som är onaturligt skiljer
sig här markant från den hedniska uppfattningen om naturen i och med att
upplysningen skapar en skiljelinje mellan det individuella förnuftet som subjekt
och naturen som objekt. Vad Howie ger uttryck för är just upplysningstänkandets
anspråk på universella sanningar som uppnås genom att slita av naturen hennes
slöja och blottlägga hennes hemlighet genom rationaliteten och dess praktik (en
metafor som ofta tillskrivs Francis Bacon). Även om filmen på många sätt
framställer Howie som en moralisk segrare upprätthåller den ändå en
grundläggande ambivalens mellan de två livsåskådningarna och stryker inte
tittaren narcissistiskt medhårs. Här måste man ändå komma ihåg att den bild som
skapas av det förmoderna/hedniska, som här får formen av en keltisk kult,
bygger på en efterhandskonstruktion som inte kan göras fri från den
kolonialistiska lins som ”främmande” kulturer och religioner betraktats genom. T.ex.
påpekar Koven (2007) att det sätt som den keltiska kulten avbildas på bygger på
rena missförstånd i och med att man inte har klarat av att läsa mytologin metaforiskt
utan tagit beskrivningarna av den som ett historiskt dokument. Detta gör dock
filmens problematik än mer intressant, som en berättelse om att missförstå och
kämpa med sin historia och det man kommit att projicera på den Andra för att
bli vad man är.
Creed, Barbara. (1993). The monstrous-feminine : film,
feminism, psychoanalysis. London: Routledge
Gullatz, Stefan. (2006). The Wicker Man, The Uncanny, and
the Clash of Moral Cultures. I boken: Franks, B., Harper, S., Murray, J.,
Stevenson, L. (red.), 'Constructing the Wicker Man: Film and Cultural Studies
Perspectives'. University of Glasgow Crichton Publications, Dumfries, sid.
189-205.
Koven, M. J. (2007). The Folklore Fallacy. A
Folkloristic/Filmic Perspective on The Wicker Man. Fabula, 48(3-4), 270-280.
Zizek, Slavoj. (2001). Ideologins sublima objekt. Översättning
och efterord av Lars Nylander. Göteborg: Daidalos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar