Heliga Teresas extas: njutning och tal

Heliga Teresa av Avila fungerar som ett slags symboliskt nav för tio konstnärer i utställningen på Amos Anderson som berättar om det konstnärliga skapandets extas. Utställningen presenteras som en fortsättning på de diskussioner där konstnärerna dragit paralleller mellan religiös mystik och samtidskonst; båda två kräver en förmåga att helt och fullt uppgå i, och samtidigt förlora, sig själv. Delvis betraktas extasen både i den mystiska upplevelsen och skapandet här som ett transliknande tillstånd, och utställningen kan fungera som en resa in i extasens fenomenologi. Men extasen är mer än en individuell upplevelse; den är också en praktik med sociala, kulturella och politiska dimensioner.

Extasens subversiva potential utreddes förtjänstfullt av Laura Wahlfors under hennes föreläsning gällande Julia Kristevas tolkning av Teresas liv och gärning.  Enligt Wahlfors kan Kristevas bok ”Thérèse mon amour” betraktas som en studie i religionens, fantasins och illusionens betydelse för människans kunskapsbegär och kreativitet – det är vår tro på en relation som gör det möjligt för oss att prata. I mystikerns extas sker en sammansmältning med Gud eller Kristus som det perfekta goda objektet, som man både introjicerar och uppgår i. Det förblir oklart vem som tar sin boning i vem. Kristeva drar av denna gränsupplösning den slutsatsen att den feminina mysticismen egentligen är en slags sofistikserad ateism – den gör sig i slutändan av med Gud som ett separat objekt, men bevarar Gud som en fråga eller ett rum. Gud blir i hennes tolkning något vi åberopar för att kunna relatera till och älska den andra.

Man kan inte heller förstå Teresas extas utan att betrakta masokismen som ett viktigt element. En del av de utställda verken, som t.ex. Seppo Salminens installationer, kan läsas som existentiella laborationer med de andliga läror enligt vilka späkningen av kroppen blir ett sätt att överskrida materien och dödligheten och upphäva gränser mellan inre och yttre. Wahlfors återger å sin sida t.ex. den dissociering mellan oren sexuell lust och upphöjd beundran som fungerar som en central spjälkning inom den kristna tanketraditionen och som kan överskridas endast i mystikerns extatiska upplevelse. Om späkningen ses som en praktik för att besvärja de inre demonerna och disciplinera det som betraktas som världsligt, orent och ont, kan de masochistiska ritualer som Teresa och andra mystiker utsätter sig för kan förstås som produkter av primitiva skuld- och skamkänslor som kanaliseras genom botgöringen. Men både utställningen och föreläsningen lämnar någonting osagt i frågan om självspäkningens betydelse i extasen, även om Wahlfors berör smärtans närhet till njutningen. Det som ofta tolkas som ånger utlöst av en oidipal, kastrerande och bestraffande fadersgud, kan i själva verket även förstås som en form av njutningsfull underkastelse.

Enligt t.ex. psykoanalytikern Jessica Benjamin njuter masochisten genom att underkasta sig ett idealiserat, omnipotent subjekt utanför sig själv. Det är inte själva smärtan som framkallar den sadomasochistiska njutningen, utan upplevelsen av intensiv kontakt med och förnimmelse av den idealiserade andra. Masochistens självspäkning blir en manifestation av ett sökande efter den egna, förnekade subjektiviteten som slutligen kan upptäckas och befrias. Samtidigt upphävs eller utmanas gränsen mellan inre och yttre verklighet, jaget och den andra. I och med detta finns det också en sekundär vinst i den masochistiska underkastelsen; genom att underkasta sig stärker masochisten den upplevda omnipotensen hos det idealiserade subjektet och får vikariellt tillgång till denna omnipotens. Vägen från lidande till extas kan förstås som ett projekt där gränser skapas och bryts ner i en ständigt pågående konstruktion av omnipotens.

En intressant skärningspunkt uppstår när vi kopplar ihop masochismen med konstruktionen av femininitet, vilket sker i denna utställning. Det som dock sällan problematiseras i detta sammanhang är distinktionen mellan femininitet och kvinnlighet. Kvinnlighet kan anses betyda något ännu okänt, eftersom det saknas symboliskt material att beskriva det. Femininitet kan å sin sida beskrivas som ett tillstånd som är förknippat med kvinnans funktion som den andra i den patriarkala symboliska ordningen – något som ligger bortom och utanför det som språket kan omfatta av den mänskliga upplevelsen. Detta blir en central fråga även i Kristevas tolkning av Teresa, särskilt om man frågar sig vad det innebär att hon, som Lacan säger, njuter bortom fallos. Lacans resonemang blir här problematiskt, eftersom han å ena sidan dekonstruerar fantasin om det essentiella feminina (La femme n’existe pas) som ett symptom på det maskulina begäret, men å andra sidan inte kan ge denna njutning, jouissance, någon annan plats än utanför den delade (språkliga) verkligheten. Kristeva å sin sida menar att det är precis Teresas förmåga att skriva om och därmed symboliskt förmedla sin upplevelse av extas som gör henne relevant. Det visar sig att njutningen bortom fallos inte är ett autoerotiskt, isolerat och privat fenomen, utan något som kan delas och framför allt användas även politiskt och socialt.

Under föreläsningen och den därpå följande diskussionen tangerades flera gånger frågan om det mest primitivas närhet till det mest abstrakta, både inom ramen för musik, konst och den mystiska upplevelsen. Kristeva tenderar t.ex. att betona språket och skrivandet som det enda delbara och etiska uttrycket, medan man t.ex. i musiken hittar även andra uttryckssätt och en annan slags samtidighet mellan det mest primitiva och det mest abstrakta. Denna dualism kan förstås genom den lacanska psykoanalysen, som menar att subjektet alltid är kluvet i och med den alienation som förvärvandet av språket och den symboliska ordningen innebär. Denna brist förblir oartikulerad för subjektet själv och kan endast bearbetas genom den andra. Lacan använder i detta sammanhang begreppet ”lilla andra” (objet petit a), som representerar en rest av den ursprungliga spjälkningen och som utgör själva källan till begäret till den andra. Detta begrepp skiljer sig från den stora, symboliska Andra (Autre) som är en abstrakt idé jämförbar med t.ex. uppfattningar om Gud, och utgör ”lokuset för språket och potentiellt för sanningen”.

Psykoanalytikern Teresa Brennan menar att dessa två kan smälta samman i det moderna maskulina subjektets idealisering av kvinnan. Den idealiserade kvinnan kommer att uppta positionen som både Sanningen (Gud) och naturen tidigare innehaft. Detta, menar Brennan, gör att den symboliska Andra får en skepnad som man upplever sig kunna kontrollera. Enligt Brennans resonemang blir kvinnan bärare av både köttet/kroppsligheten och en slags mystik/förtrollning. Som bärare av denna mystiska femininitet kan kvinnan fungera som mottagare för projektioner som det maskulina subjektet inte kan härbärgera, samtidigt som bilden av Kvinnan som den radikalt andra på ett existentiellt plan får nästan religiösa dimensioner. Detta kan jämföras med de Beauvoirs konstaterande att kvinnan som den andra inte kan bli endast ett ting, utan måste bevara ”något av sin ursprungliga magi”. Även bland utställningens verk ser vi denna dualism upprepas. Sara Oravas målningar av tunna, nästan abstrakta slöjor, som knycklas ihop till köttiga och ibland nästan blodiga öppningar tycks anspela på en sådan förening mellan kroppen och det mystiska som sker inom ramen för det vi kallar femininitet. Titeln på en av målningarna, ”se mig” för tankarna till det maskulina subjektets förmåga att med blicken fixera det feminina, samtidigt som bäraren av det feminina behöver denna blick för att få tillgång till sig själv. Även Henry Wuorila-Stenbergs serie ”Jag är din kärleks rosengård” uttrycker en liknande ambivalens, där betraktaren kan se en döende eller död mans huvud, statt i förruttning och flytande i ett svart hav, eller också en vagina, kanske i färd med att föda fram någonting. För att återigen tala med Kristeva ser vi i utställningen även abjektet, det bortstötta, och dess betydelse för extasen, det upphöjda.

Henry Wuorila-Stenberg: Jag är din kärleks rosengård

Seppo Salminen: Övningar i källaren

Sara Orava: Näe minut