Magritte och objektets skugga

Utställningen av Magrittes verk på Amos Rex har titeln ”Livslinjen”; samma titel som den föreläsning där Magritte själv presenterade sin konst vid Koninklijk Museum voor Schone Kunsten i Antwerpen 1938. Utställningen visar ett mångsidigt urval av verk från olika perioder i Magrittes liv, allt från tidiga futuristiska och mer abstrakta arbeten, surrealistiska verk och de berömda ordmålningarna, de för försörjningen nödvändiga ”idiotarbetena”, de experimentella renoir- och vache-perioderna och till sist återvändandet till studierna av föremålet.  Valet av rubrik avspeglar kuratorernas ambition att låta konstnären själv komma till tals och presentera verken utgående från Magrittes eget tänkande.

I såväl Magrittes anförande möter vi surrealismen som en frihetskamp, ett sökande efter den frihet som vi kan hitta bortom jagets och den etablerade kulturens ständiga (själv)bedrägerier: ”Surrealismen kräver för ett uppvaknat liv en frihet som kan liknas vid den vi upplever i drömmen”. Detta anspråk är för Magritte förknippat med en civilisationskritik; den värld vi ”tvingas leva i” är på många sätt absurd och otillfredsställande, och det som påstås vara framsteg kan i själva verket visa sig leda till ett inhumant samhälle. För Magritte utgör socialismen den politiska lösningen, men hans anspråk som konstnär gäller framför allt en annan frihet. Istället för att bara ”se det vi väljer att se” genom de vanor som våra vardagsupplevelser har blivit påtvingade av olika ideologiska föreställningar kunde vi erövra friheten att ”omedelbart känna igen föremålen för våra begär”.   

Även i det psykoanalytiska vetandet finns samma ambition att hitta en större frihet från självcensur genom de fria associationerna. Magritte delade inte den fascination för psykoanalysen som många övriga surrealister hämtade inspiration ur. Han var misstänksam mot möjligheten att detta paradigm i värsta fall kunde användas för att förklara konsten och därmed kortsluta hela den ögla av ambivalens och förfrämligande som han eftersträvar i sina verk. Sådana farhågor har sedermera besannats i vissa fall, och utställningens kurator Julie Waseige problematiserar i en intervju bl.a. sättet att läsa in moderns självmord i Magrittes konst. Det psykoanalytiska vetandet är ändå av central betydelse om vi vill kunna säga något om det omedvetna, som Magritte utan tvivel var intresserad av. Magritte beskriver hur han uppnår en oroande och poetisk effekt genom att isolera föremål från sin vardagliga kontext och därmed ingjuta samma oro och poesi i själva den vardag från vilken föremålen var hämtade. Att transformera föremålen genom dessa ständiga upprepningar och små förskjutningar är ett sätt att ”påtvinga föremålen en överraskningseffekt”. Han vill måla för att frammana världens mysterium, men som Waseige konstaterar i sin text i utställningskatalogen hör detta mysterium inte till någon påhittad värld separat från verkligheten. I så fall hade motiven väl upplevts som harmlösa och skulle inte väcka den lätta känsla av alienation eller till och med obehag som de ofta gör hos betraktaren. Waseige betonar att Magritte opererar med det som är synligt men gömt (visible caché). Här hittar vi ännu en potentiellt produktiv parallell till psykoanalysen. Det omedvetna och dess uttryck är precis som Magrittes målningar inget som existerar på ett ”djupare” plan och inte heller något vi kan avfärda som påhitt. Istället tar det sig uttryck just i ständiga små förskjutningar av perspektiv och betydelser, som vi endast kan få syn på då vi öppnar oss för överraskningar i det vi annars skulle betrakta som vardagligt och trivialt. Som Magritte konstaterar: ”Something visible always hides something else visible”.

På utställningen nämns Saussure och Wittgenstein som möjliga influenser till de lingvistiska insikter som syns i Magrittes konst. Magritte pekar ut den totala godtyckligheten i ordens relation till det vi tänker oss att de representerar. Genom att vi tar denna relation för given blir föremålen också osynliga för oss i all sin vardaglighet, men Magritte lockar igen fram deras synlighet igen genom att visa dem på ett oväntat sätt. I sin text om Magrittes föreläsning och konst konstaterar utställningens kuratorer Canonne och Waseige att den berömda målningen av pipan med texten ”detta är ingen pipa” underminerar de deskriptiva och kommunikativa funktioner som brukar förknippas med det skrivna ordet och varnar betraktaren för bildens illusionistiska makt. Debatten om relationen mellan konst och illusion går tillbaka på Platon, som i verket Staten konstaterar att människornas svaghet för ”allsköns skuggmåleri och trollerieffekter” är ett gissel som måste botas. För Platon utgör bildkonsten ett exempel på de absolut lägst stående objekten, eftersom den bara avbildar de föremål som redan i sig är ofullständiga avbildningar av de eviga idéerna. Platon var bekant för Magritte och detta syns också i hans konst. På en tidigare samlingsutställning i centre Pompidou år 2016 hade man samlat ett flertal målningar där Magritte särskilt bearbetar Platons berömda grottanalogi. Men trots fascinationen för Platon tycks Magrittes konst vilja utmana snarare än bara utforska hans filosofi. I sin text om Magritte konstaterar Foucault att där konsten tidigare fungerat som ett konglomerat av likhet och bekräftelse i avbildning av objekt (resemblance and affirmation) dissocierar Magritte denna relation mellan föremålet och dess avbildning till en aldrig sinande kedja av associationer mellan objekt som kan ha likheter, men inte är avbildningar. Man kunde säga att Magritte upplöser den vertikala hierarkin mellan objekt och avbildning, som gällde sedan Platon. Magrittes kedja av associationer är istället horisontal; det finns inget högre eller lägre plan, utan bara en lång parad av varelser som alla är löst förbundna med varandra.

Vid den tidigare nämnda utställningen på Centre Pompidou nämndes som en viktig inspiration för Magritte även en korintisk legend, skildrad av Plinius den äldre, som berättar hur målarkonsten uppfanns av en ung flicka som avbildade konturerna av sin älskares skugga mot en vägg innan han skulle dra ut i krig. Denna bakgrund till det erotiska begärets sammanflätning med konsten finns med även i Livslinjen. I sitt anförande beskriver Magritte hur han brukade vistas på den gamla gravgården i Soignies där han en gång iakttog en bildkonstnär i arbete: ”I den stunden framstod måleriet som en lite magisk konstart för mig...”. Han konstaterar att bakom den magi han upplevde i konsten fanns en erotisk känsla för en flicka han lekte tillsammans med: ”Jag dagdrömde om flickan jag lärt känna på den gamla kyrkogården och placerade henne i stimmiga miljöer – järnvägsstationer, fester och städer – som jag skapade för henne. Genom detta magiska måleri återupplevde jag känslorna från min barndom.”.   

Detta frammanande av något förlorat genom leken beskrivs av Freud i ”bortom lustprincipen” genom en studie av en pojke på 1 ½ år som precis börjat lära sig sina första ord. Orden visar sig ha en annan betydelse för barnet än enbart att göra sig förstådd i samspelet med familjemedlemmarna. Freud noterar att pojken sällan gör sig besvärlig då modern lämnar honom ensam en stund, men att han ofta ägnar sig åt en irriterande vana att kasta små föremål ifrån sig i hemmet. Freud iakttar hur han leker med en liten trådrulle, som han kastar in i sin babysäng så att den försvinner utom synhåll och sedan drar fram igen. När trådrullen försvinner upprepar pojken o-o-o-o (fort, sv. borta) och när den kommer fram igen utropar han förtjust Da! (här). Betydelsen med denna lek stod klar för Freud: den otroliga prestation som det inneburit för pojken att behärska sig då modern för en stund försvinner kompenseras genom att omsätta samma scenario med den lilla trådrullen. Man bör vara noggrann med att påpeka att det enligt Freud inte är fråga om att ersätta det upplevda med ett fantiserat (och kanske lyckligare) scenario. Lekens mening är inte att frammana modern eller det tillfredsställande återseendet i sig, utan njutningen ligger i själva upprepandet – nu med en aktiv roll och med makt över objektet, istället för som passiv åskådare. Genom att upprepa i sin lek gör pojken något närvarande – han återger något. Barnet har åstadkommit en kulturell prestation, som Freud kallar det, genom att nu representera (re-present, göra närvarande igen). Konstens förmåga att återge objektet handlar således knappast om att ersätta något – det skulle vara en alltför klen tröst och en alltför förenklad bild av konsten.

Magritte kan kanske betraktas som en målare av just frånvaro, om vi ska tro Foucaults läsning. Istället för de objekt vi är vana att se, ser vi på sätt och vis deras tomhet och döda inexistens, vilket blir särskilt tydligt t.ex. i Magrittes versioner av Manets målningar där människorna ersätts med kistor. I ett brev till Michel Foucault skriver Magritte om sin version av Manets balkong: visst kunde man komma med en mycket sofistikerad förklaring till varför han målat kistor istället för kvinnor, men hur avancerad förklaringen än är kan den aldrig upphäva själva mysteriet: ”The " mechanism" at work here could serve as the object of a scholarly explanation of which I am incapable. The explanation would be valuable, even irrefutable, but the mystery would remain undiminished.” Mysteriet som frammanas, där upprepningen samtidigt skapar ett överskott av närvaro och en tomhet, kan inte uttömmas eller kortslutas genom att placeras i en entydig hierarki av signifianter. Som Foucault uttrycker det: ”Resemblance serves representation, which rules over it; similitude serves repetition, which ranges across it.”. Upprepningen är inte bara ett estetiskt uttryck utan något som flätas in i den psykiska automatik som surrealisterna eftersträvade och denna i sin tur är sammanflätad med den ambivalenta blandning av njutning och tvångsmässighet som finns i barnets lek (och den vuxna lek som kallas t.ex. kultur). Jag tror att Magritte, då han insisterar på att mysteriet inte kan upplösas genom en förklaring, uttrycker en viktig insikt när det gäller språkets relation till begäret, en insikt som närmar sig Jacques Lacans tes om att inträdet i den symboliska ordningen och språket konstituerar vårt begär just genom att alienera och kastrera oss. Mysteriet i Magrittes konst är någonting som hänger ihop med begär och njutning, och vi måste på något vis redogöra för dessa element för att kunna läsa vår upplevelse av verken, istället för att reducera dem till kliniskt "rena" filosofiska studier i bildform. Men detta får bli temat för ett kommande inlägg.

Litteratur:

Canonne, X., Waseige, J., Comis, G. (red.). Magritte. Life Line. 2018

Foucault, M. (1983). This is not a pipe.

Freud, S. Beyond the Pleasure Principle